det finns ställen dit ungar som jag går. Ledsna ungar, jobbiga ungar, uttråkade ungar och ensamma ungar, ungar som inte är som de andra. Vet du bara var du ska leta hittar du oss där vilken dag i veckan som hellst, på baksidan av butikerna, på bakgator, under broar nere vid floder och kanaler, bakom garage, i sjul, på rivningstomter, vi finns i tusentals. Om du vill hitta oss de vill säga de flesta vill inte det. ser de oss tittar de åt sidan, låtsas inte om oss. Det är lättast så. Tro inte på allt det där snacket om att´ge alla en andra chans- när de ser oss är dom glada att vi inte är i skolan och förstör för deras ungar, dom vill inte att deras perfekta barn ska få deras iv förstört av oss, lärarna är oxå glada att vi inte är där. Dom blir inte de minsta besvikna när vi inte dyker upp på morgonen tvärt om dom blir glada. Vi vill inte vara i deras klassrum och dom vill inte ha oss där. De flesta hänger ihop i små gäng, två tre stycken, försöker få timmarna att gå. Jag,jag gillar att hitta ställen där det inte finns någon annan där jag får vara ifred. Då måste jag inte se någons ögon- deras siffror. Det var därför jag blev sur när jag kom till mitt favoritställe vid kanalen och upptäckte att någon hunnit före mig dit. Om det bara varit någon jag inte kännde, någon uteliggare eller knarakare hade jag valt ett annat ställe men typiskt min tur det var en annan av eleverna i Mr McNultys eller som vi kallar honom- nötens `specialklass´. Det var den där rastlösa långa killen som inte vet var gränsen går när man blir för närgången är. Spider det var det han hette. Han skrattade när han fick syn på mig tog några långa kliv i min riktning och hötte lekfullt med pekfingret bara någon centimeter från min näsa. Aja dig, aja dig flickebarn vad gör du här, har inte du skola? Jag ryckte på axlarna och tittade ner i marken för att slippa möta hans blick men det var för sent några hundradels sekunder flimrade siffrorna 151209 på mina ögonlock. Stackars sate tänkte jag, Om några veckor är han borta.